Det var visst ett bra tag sedan då jag skrev sist ;) Livet rullar på sin gilla gång! Mycket förändringar som ni inte blivit uppdaterade med här.. Men på annat sätt :) Känner återigen ett behov av att skriva, det är så jag bäst får ut mina känslor, det behövs ibland.. Just nu känns det som att hjärnan kokar över!
Så, nu kör vi...
Jag kom till en gräns då jag kände att jag hade fått nog, jag kom ingen vart, jag var så himla trött på att vara ensam, jag ville verkligen hitta någon, eller inte bara någon, han med stort H! Jag gick med på en dejtingsida och började prata lite med några där.. Men det kändes jobbigt, jag var omotiverad och la det lite på is.. Så en dag loggade jag in och hade meddelande från en kille i Göteborg. Jag dröjde med att svara, jag vart osäker och lite rädd.. Han gav mej sitt namn på FB så jag kollade upp honom. Vi började skriva, sen började vi skicka sms, mms och prata i telefon. Det kändes bra! Så bestämde vi att vi skulle ses, han skulle komma till mej. Vilka fjärilar i magen jag hade då, nästan så att jag inte trodde jag skulle våga träffa honom, haha :) Men så kom han hit. Det kändes som om vi känt varandra hur länge som helst, vi gick runt Strömmen, pratade, skrattade, gick hem igen. Det sa verkligen klick från första ögonblicket. Helt otrolig känsla!
Och idag är vi ett par sedan ett tag tillbaka :) Det är lite speciellt då han har utlandstjänst sedan snart 6 månader tillbaka.. Det har varit tufft, gräsligt tufft vissa dagar! Han har varit borta generellt 2-2,5 månad i tagen, för att sen vara hemma 2 veckor och då har vi setts på en av helgerna. Snart kommer han hem för gott och då kan jag lova er att jag inte kommer att släppa honom ur mitt sikte! Han bor inte här, men det ser jag inte som något problem och det gör inte han heller för del delen. Ingenting är omöjligt, har vi klarat att vara så långt ifrån varandra som vi varit under snart 6 månader, då ska vi klara vara en sådär 30-35 mil ifrån varandra ;)
Jag ser fram emot att äntligen kunna börja planera ett liv med honom, all denna tid utan honom.. Det tär och det är hemskt jobbigt. Tankarna snurrar runt, han är långt bort, ett krigshärjat land, i ett väldigt utsatt position.. Klart att man blir rädd och orolig. De brukar säga att det är nästan jobbigare för de anhöriga till soldater, för vi är här hemma, vi vet inte hur det fungerar där nere, vi ser så mycket på Nyheterna om diverse oroligheter.. Därför har jag medvetet valt att inte kolla på Nyheterna, för jag vet att det skulle bara göra mej mer orolig! Det är jobbigt nog ändå! Nu är det verkligen nedräkning tills han är hemma på svensk mark igen, inte långt kvar alls!
Han får mej att orka, han peppar mej, ringer så ofta som han kan. Jag skickar sms till honom varje dag, berättar hur min dag varit, så han får "höra" lite annat.. Jag tror det gör honom gott. Han är så himla fin och omtänksam av sej, riktigt kärleksfull. Och håller om mej hårt i sin famn när han ser att tårarna börjar komma, jag kan aldrig vänja mej vid att han åker dit.. Det gör mej rädd! Men han är väldigt bra på att prata och förklara för mej hur allting går till, jag vill veta, inte som vissa som inte vill prata om det hela.. Jag tror det är ett måste, för oss båda.
Vi är olika på det sättet att vi har olika intressen, men vi har mycket gemensamma värderingar, det är huvudsaken enligt mej. Det han får mej att känna.. Det är helt otroligt! Jag blir alldeles lycklig i hela kroppen av att tänka på honom! Han gör mej till en bra person.. Han har fått n mej på "rätt bana" igen i livet, från ett lite destruktivt beteende till något otroligt bra!
När jag sitter och skriver det här kommer tårarna, det har varit jobbigt de senaste dagarna, för nu närmar det sej hemresa påriktigt! Nu gäller det att kämpa på det sista bara!
Jag ser fram emot sommaren tillsammans med honom, njuta av att kunna sitta ute sent om kvällarna/nätterna, titta på stjärnorna.. Kanske blir det någon liten resa? Det vore ju underbart härligt om det kunde finnas tid och möjlighet för det!
Han är min underbara prins!
