Som sjuksköterska tar hjälper man sjuka människor, ofta gör vi mer än vad vi faktiskt behöver. Folk blir faktiskt inte helt förlamade för att de läggs in på sjukhus. Eller ja, vissa blir faktiskt det, de liksom struntar i allting, de vill t.om ha hjälp att vända på kudden mm. fast de egentligen (förmodligen) skulle kunna göra det själva. Men vi bara hjälper till, eller ja, hittills har jag inte varit den som ifrågasatt. Men nu när jag har jobbat några år, känner jag att jag faktiskt kan göra det. Jag vågar uppmana patienterna att försöka själva först innan vi hjälper dem. För många kan faktiskt själva!
Många förväntar sej liksom att det ska vara lite som ett hotell, de får in maten på rummet mm. Medan vi vill att patienterna ska göra så mycket som möjligt, för deras egen skull, för att de nyopererade ska komma upp ur sängarna så snabbt som möjligt. Känner man inte som patient ett ansvar för sin egen hälsa? Att man måste göra saker för sin egen skull & för sitt eget tillfrisknande? Jag har aldrig behövt bli inlagd, men såhär nu innan, känner jag liksom att jag skulle vela försöka göra så mycket som jag bara kan. Jag må vara sjuk, men inte handlingsförlamad..
Kommer man ut i dagrummet i nattskjorta, eller som vissa män, i blodiga/smutsiga kalsonger & patientskjorta & påsar som hänger & slänger? På något sätt så har jag slutat bli förvånad.. Det finns folk till allt & många gånger känner jag att jag får ett leende på mina läppar när de här patienterna kommer ut klädda sådär i dagrummet vid lunch/frukost.
Men vart sätter man gränsen? Ibland är det svårt att faktiskt säga till en patient, att du får faktiskt försöka själv först. Men i vissa situationer är det desto lättare.. Blivit lättare att säga ifrån nu efter några år inom yrket tycker jag nog.
Bara för man hamnar på sjukhus behöver man ju faktiskt inte överlåta allt till personalen, eller hur?
Många förväntar sej liksom att det ska vara lite som ett hotell, de får in maten på rummet mm. Medan vi vill att patienterna ska göra så mycket som möjligt, för deras egen skull, för att de nyopererade ska komma upp ur sängarna så snabbt som möjligt. Känner man inte som patient ett ansvar för sin egen hälsa? Att man måste göra saker för sin egen skull & för sitt eget tillfrisknande? Jag har aldrig behövt bli inlagd, men såhär nu innan, känner jag liksom att jag skulle vela försöka göra så mycket som jag bara kan. Jag må vara sjuk, men inte handlingsförlamad..
Kommer man ut i dagrummet i nattskjorta, eller som vissa män, i blodiga/smutsiga kalsonger & patientskjorta & påsar som hänger & slänger? På något sätt så har jag slutat bli förvånad.. Det finns folk till allt & många gånger känner jag att jag får ett leende på mina läppar när de här patienterna kommer ut klädda sådär i dagrummet vid lunch/frukost.
Men vart sätter man gränsen? Ibland är det svårt att faktiskt säga till en patient, att du får faktiskt försöka själv först. Men i vissa situationer är det desto lättare.. Blivit lättare att säga ifrån nu efter några år inom yrket tycker jag nog.
Bara för man hamnar på sjukhus behöver man ju faktiskt inte överlåta allt till personalen, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar