I mitt jobb möter jag otroligt många människor. Jag får ta del av deras liv. Deras öden. Många gånger vänds människors liv upp och ned när de kommer in på sjukhuset och är otroligt sjuka. Kanske får de ett tragiskt besked om att de har cancer, ofta en obotbar form, kanske redan med spridning. Från att komma in med buksmärta och gått ned mycket i vikt, till beskedet att du har cancer- det är en chock! Allt inom loppet av några dagar. Medan vissa förtränger besvären, tills det verkligen inte går längre. Livet är för plågsamt, det går inte längre att dölja. Då det är för sent. De blir ombedda att ringa någon anhörig & vara med på läkarsamtal. Går in i det där rummet & får sin dom.
Vad tänker dem när man säger att det vore bra med ett läkarsamtal? Spontant skulle jag verkligen dra öronen åt mej & bli livrädd. Men är det för att jag vet hur det går till?
När man då fått sitt besked, vad tänker man då? Vill man inte bara springa därifrån & gömma sej & förtränga det lite till? Bara åka hem & få vara tillsammans med sina nära & kära?
När patienten då fått sitt besked om vad h*n har för sjukdom & vad det är för prognos, hur ska man bete sej då? Jag kan inte låta bli att känna mej lite som att jag svikigt patienten, för jag har ju faktiskt oftast vetat om patientens sjukdom, men inte kunnat säga något. Och när patienten kommer tillbaka från det där hemska samtalet ja, då känns det som att jag ser skyldig ut på något sätt. Som att "Förlåt, jag har vetat, men inte sagt något". Förstår de mej då & min situation? Absolut inget jag kräver av dem för stunden, men när allt sjunkigt in lite mer, ja- då kanske det börjar klarna upp för dem?
Vissa patienter berättar om stunden då de fått beskedet, hur de minns rummet, hur de minns kirurgernas miner, den allvarliga stämningen som kändes i rummet. De misstänkte att det var något hemskt de skulle få veta, men var ändå inte riktigt säkra. En patient berättade att h*n sedan hade väldigt svårt för en viss kirurg, upplevde den kirurgen som direkt obehaglig, blev rädd & nervös. Hur skulle de känna för mej om jag var med under samtalet som förändrat deras liv på några sekunder?
Tidsbrist är något jag känner av dagligen, flera gånger om dagen på mitt jobb. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade mer tid att ägna till alla mina patienter, speciellt om de har fått en tungt besked. Det känns otroligt hemskt att inte kunna ta hand om dem när de fått ett besked som vänder upp & ned på livet. Att inte hinna svara på deras frågor. Att sitta med dem, hålla deras hand eller ge dem en kram. Vill bara kunna stanna kvar hos dem, men så är det någon annan patient som också behöver en, som kanske är mer "akut", tvingas prioritera hela tiden. Hur jag än gör så känns det alltid som att någon alltid kommer i kläm. Någon blir alltid ledsen & känner sej åsidosatt.
Har ni någonsin känt att det bara blir så himla fel? De förstår inte vad det innebär som de precis fått veta. De tar liksom inte in den information som de fått. Hur rakt på man än går ibland så verkar det vara som någon skyddsmekanism eller något som finns hos människan. Och en annan ser bara hur fort det går, dag för dag. Man ser vilket håll det är på väg. Gör allt för att de ska förstå allvaret. Kanske först då går det in. Då känns det som att det redan är för sent. Då kommer chocken, men inte kan det väl gå såhär fort? Alla drabbas av panik, men vi har ju inte hunnit med allt? Vi trodde inte att det skulle gå såhär fort?
Vad säger man till en anhörig som är i total chock, som just insett att deras anhörig kommer att gå bort, väldigt väldigt snart? Otroligt svår situation ska jag säga er. Patienten själv är ofta väldigt väl införstådd ändå, även om de kanske inte visar det utåt. De vet vad som är på gång, i alla fall det absolut sista slutskedet. Känner de hur kroppen har gett upp kampen?
Jag trodde verkligen inte att jag skulle träffa på så många palliativa patienter som jag gjort under min tid på en akutkirurgisk avdelning. Men det är otroligt vanligt förekommande. Och när man kommer till oss, har de symtom som man har, rör det sej oftast om de cancerformerna som inte går att bota eller som har väldigt kort överlevnad. Jag har verkligen fått ett nytt perspektiv.
Avslutar med ett citat som jag minns från en situation som berörde mej otroligt starkt:
Vad tänker dem när man säger att det vore bra med ett läkarsamtal? Spontant skulle jag verkligen dra öronen åt mej & bli livrädd. Men är det för att jag vet hur det går till?
När man då fått sitt besked, vad tänker man då? Vill man inte bara springa därifrån & gömma sej & förtränga det lite till? Bara åka hem & få vara tillsammans med sina nära & kära?
När patienten då fått sitt besked om vad h*n har för sjukdom & vad det är för prognos, hur ska man bete sej då? Jag kan inte låta bli att känna mej lite som att jag svikigt patienten, för jag har ju faktiskt oftast vetat om patientens sjukdom, men inte kunnat säga något. Och när patienten kommer tillbaka från det där hemska samtalet ja, då känns det som att jag ser skyldig ut på något sätt. Som att "Förlåt, jag har vetat, men inte sagt något". Förstår de mej då & min situation? Absolut inget jag kräver av dem för stunden, men när allt sjunkigt in lite mer, ja- då kanske det börjar klarna upp för dem?Vissa patienter berättar om stunden då de fått beskedet, hur de minns rummet, hur de minns kirurgernas miner, den allvarliga stämningen som kändes i rummet. De misstänkte att det var något hemskt de skulle få veta, men var ändå inte riktigt säkra. En patient berättade att h*n sedan hade väldigt svårt för en viss kirurg, upplevde den kirurgen som direkt obehaglig, blev rädd & nervös. Hur skulle de känna för mej om jag var med under samtalet som förändrat deras liv på några sekunder?
Tidsbrist är något jag känner av dagligen, flera gånger om dagen på mitt jobb. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade mer tid att ägna till alla mina patienter, speciellt om de har fått en tungt besked. Det känns otroligt hemskt att inte kunna ta hand om dem när de fått ett besked som vänder upp & ned på livet. Att inte hinna svara på deras frågor. Att sitta med dem, hålla deras hand eller ge dem en kram. Vill bara kunna stanna kvar hos dem, men så är det någon annan patient som också behöver en, som kanske är mer "akut", tvingas prioritera hela tiden. Hur jag än gör så känns det alltid som att någon alltid kommer i kläm. Någon blir alltid ledsen & känner sej åsidosatt.Har ni någonsin känt att det bara blir så himla fel? De förstår inte vad det innebär som de precis fått veta. De tar liksom inte in den information som de fått. Hur rakt på man än går ibland så verkar det vara som någon skyddsmekanism eller något som finns hos människan. Och en annan ser bara hur fort det går, dag för dag. Man ser vilket håll det är på väg. Gör allt för att de ska förstå allvaret. Kanske först då går det in. Då känns det som att det redan är för sent. Då kommer chocken, men inte kan det väl gå såhär fort? Alla drabbas av panik, men vi har ju inte hunnit med allt? Vi trodde inte att det skulle gå såhär fort?
Vad säger man till en anhörig som är i total chock, som just insett att deras anhörig kommer att gå bort, väldigt väldigt snart? Otroligt svår situation ska jag säga er. Patienten själv är ofta väldigt väl införstådd ändå, även om de kanske inte visar det utåt. De vet vad som är på gång, i alla fall det absolut sista slutskedet. Känner de hur kroppen har gett upp kampen?
Jag trodde verkligen inte att jag skulle träffa på så många palliativa patienter som jag gjort under min tid på en akutkirurgisk avdelning. Men det är otroligt vanligt förekommande. Och när man kommer till oss, har de symtom som man har, rör det sej oftast om de cancerformerna som inte går att bota eller som har väldigt kort överlevnad. Jag har verkligen fått ett nytt perspektiv.
Avslutar med ett citat som jag minns från en situation som berörde mej otroligt starkt:
Härifrån till evigheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar