Den senaste tiden har det varit jobbigt & jag har till & från undrat "Vaf-n håller jag på med? Varför sliter jag så himla hårt för så lite belöning?"
Ibland känner jag mej verkligen som en alltiallo på mitt jobb. Jag ska inte bara se till att människor inte har ont, inte mår illa, kan kissa, bajsa (om ni visste vad fixerade människor är vid det.. ojoj!), ring till sin familj, komma med ett glas vatten efter att redan ha varit hos samma person 10 gånger på 30 minuter. Men vi ska även passa på att fixa saker som icke fungerande hörapparat. Packa in alla sakerna i garderoben (en packning som ser ut att räcka för en månad när patienten max kommer ligga inne i 5 dagar). Herregud säger jag bara! Att hjälpa någon att röka gör jag bara absolut inte! Är man nyopererad rekommenderar jag inte det, men är det så att den personen ändå vill det- ja, då får den personen ta sej ned själv- på egen risk!
Vad ska vi ställa upp på egentligen? Ska vi verkligen behöva göra allt? Har inte alla ett eget ansvar? Förväntar man sej verkligen att så fort man kommer in på sjukhus så tar någon annan över allt?
Så- till vilket pris ska vi uppoffra så mycket av oss själva? Jag vet ialla fall att jag ger allt & lite därtill..
Men idag är jag trött. Idag känner jag mej helt slut. Energin har liksom tagit slut :(
Hoppas på en bättre dag imorgon, jag tror det blir bättre- hoppas energin återvänder efter en natts sömn.
Ibland känner jag mej helt tom när jag kommer hem från jobbet.. Orkar liksom inte ta mej för någonting. Jag har lärt mej själv att tillåta mej själv att faktiskt bara ligga i soffan då. Lättare att ta tag i saker efter en sån period.
Jag kan känna på högtider, helger & födelsedagar att jag saknar ett "vanligt" liv. För det är aldrig självklart att jag kan vara med, folk är sjuka dygnet runt, året runt.. Ska t.ex. jobba på min födelsedag, en torsdag förvisso, men ändå.. :( Ingen familj här & kärleken iväg & jobbar. Kommer bli som vilken vanlig dag som helst. Kanske unna mej något gott. Får fundera vad det skulle vara.. Kanske någon som vill ut & äta med mej?
Ibland känner jag mej verkligen som en alltiallo på mitt jobb. Jag ska inte bara se till att människor inte har ont, inte mår illa, kan kissa, bajsa (om ni visste vad fixerade människor är vid det.. ojoj!), ring till sin familj, komma med ett glas vatten efter att redan ha varit hos samma person 10 gånger på 30 minuter. Men vi ska även passa på att fixa saker som icke fungerande hörapparat. Packa in alla sakerna i garderoben (en packning som ser ut att räcka för en månad när patienten max kommer ligga inne i 5 dagar). Herregud säger jag bara! Att hjälpa någon att röka gör jag bara absolut inte! Är man nyopererad rekommenderar jag inte det, men är det så att den personen ändå vill det- ja, då får den personen ta sej ned själv- på egen risk!
Vad ska vi ställa upp på egentligen? Ska vi verkligen behöva göra allt? Har inte alla ett eget ansvar? Förväntar man sej verkligen att så fort man kommer in på sjukhus så tar någon annan över allt?
Så- till vilket pris ska vi uppoffra så mycket av oss själva? Jag vet ialla fall att jag ger allt & lite därtill..
Men idag är jag trött. Idag känner jag mej helt slut. Energin har liksom tagit slut :(
Hoppas på en bättre dag imorgon, jag tror det blir bättre- hoppas energin återvänder efter en natts sömn.
Ibland känner jag mej helt tom när jag kommer hem från jobbet.. Orkar liksom inte ta mej för någonting. Jag har lärt mej själv att tillåta mej själv att faktiskt bara ligga i soffan då. Lättare att ta tag i saker efter en sån period.
Jag kan känna på högtider, helger & födelsedagar att jag saknar ett "vanligt" liv. För det är aldrig självklart att jag kan vara med, folk är sjuka dygnet runt, året runt.. Ska t.ex. jobba på min födelsedag, en torsdag förvisso, men ändå.. :( Ingen familj här & kärleken iväg & jobbar. Kommer bli som vilken vanlig dag som helst. Kanske unna mej något gott. Får fundera vad det skulle vara.. Kanske någon som vill ut & äta med mej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar