Idag tänkte jag verkligen på vad det spelar roll vad jag säger & vad jag gör. Jag för oftast patienternas talan, det är inte alla gånger som patienterna känner att de kan säga vad de känner eller tänker. Eller så glömmer de bort. Då finns jag där för att förmedla och förklara för doktorerna. Det känns bra att ha det förtroendet på något sätt. Oftast så brukar ju patienterna ha ett sådan förtroende för oss sjuksköterskor att det brukar gå jättebra att de anförtror sej.
Får ju även fungera lite som "tolk" åt patienterna, de förstår inte alla gånger vad doktorn har sagt, men vågar inte fråga, eller så är det så enkelt som att de inte hör vad de säger..
Men det är även svårt.. Ibland känns det som att doktorerna kanske "kör fast" lite i sina egna vanliga spår, jag ser ju inte bara till patienternas faktiska sjukdom utan även till deras psykiska hälsa, samt dess roll som kan spela in i den sjukdom/åkomma som de lider utav. De är ju verkligen specialiserade på sin bit, dvs. med fokus på det medicinska & träffar inte patienterna lika mycket & ser dem inte på samma sätt. Det är ju faktiskt ändå så, ännu, att det faktiskt är så att säger man att doktorn snart kommer, då gör ju sej patienterna ofta till faktiskt. De flesta. Men det kan vara lite svårt när man själv "har slut" på idéer..
En sak är säker- jag älskar mitt jobb & allt som det innebär! Det är helt fantastiskt! Samtidigt som det är allt det där positiva- så är det ett otroligt ansträngande jobb. Det förväntas otroligt mycket av oss sjuksköterskor. Som om vi vore någon form av övermänniskor eller något. Behöver aldrig äta, aldrig kissa, har aldrig en dålig dag, får aldrig vara trötta, ska alltid ta emot skit & inte argumentera emot, jobba dygnet runt & för en liten peng & offra mycket av oss själva & vår familj & vårt eget liv- för att ta hand om dem som behöver oss.
Så det är väl inte så himla konstigt att jag blir trött på människor ibland? När jag hela tiden, dag in & dag ut tänker på alla andra förutom mej själv. Känner därför att jag ska bli bättre på att unna mej själv mer saker, för det behöver jag faktiskt, för att orka vara den personen som jag är. För att vara en sån fantastisk sjuksköterska som jag faktiskt är!
Får ju även fungera lite som "tolk" åt patienterna, de förstår inte alla gånger vad doktorn har sagt, men vågar inte fråga, eller så är det så enkelt som att de inte hör vad de säger..
Men det är även svårt.. Ibland känns det som att doktorerna kanske "kör fast" lite i sina egna vanliga spår, jag ser ju inte bara till patienternas faktiska sjukdom utan även till deras psykiska hälsa, samt dess roll som kan spela in i den sjukdom/åkomma som de lider utav. De är ju verkligen specialiserade på sin bit, dvs. med fokus på det medicinska & träffar inte patienterna lika mycket & ser dem inte på samma sätt. Det är ju faktiskt ändå så, ännu, att det faktiskt är så att säger man att doktorn snart kommer, då gör ju sej patienterna ofta till faktiskt. De flesta. Men det kan vara lite svårt när man själv "har slut" på idéer..
En sak är säker- jag älskar mitt jobb & allt som det innebär! Det är helt fantastiskt! Samtidigt som det är allt det där positiva- så är det ett otroligt ansträngande jobb. Det förväntas otroligt mycket av oss sjuksköterskor. Som om vi vore någon form av övermänniskor eller något. Behöver aldrig äta, aldrig kissa, har aldrig en dålig dag, får aldrig vara trötta, ska alltid ta emot skit & inte argumentera emot, jobba dygnet runt & för en liten peng & offra mycket av oss själva & vår familj & vårt eget liv- för att ta hand om dem som behöver oss.
Så det är väl inte så himla konstigt att jag blir trött på människor ibland? När jag hela tiden, dag in & dag ut tänker på alla andra förutom mej själv. Känner därför att jag ska bli bättre på att unna mej själv mer saker, för det behöver jag faktiskt, för att orka vara den personen som jag är. För att vara en sån fantastisk sjuksköterska som jag faktiskt är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar