Känslor..

Det här med känslor är himla svårt. Jag är en känslomänniska. Samtidigt gillar jag inte att visa mina känslor när jag blir ledsen, är jag glad visar jag självklart gärna det. Men gråter sällan inför andra människor. Då måste det ha gått ganska långt... Som på julfesten. Jag försökte gång på gång att hålla tillbaka tårarna, gick väl lite sådär till & från. Men jag var där, det var betydligt mycket bättre än att bara sitta hemma & gräva ned mej. För det var ungefär vad jag kände för, gräva ned mej i ett hörn & aldrig någonsin ta mej upp därifrån. Det kändes inte som om jag någonsin skulle kunna ta mej upp faktiskt.

Men någonstans på vägen, bestämde jag mej för att jag måste ta tag i saker & ting. Börja agera. Fokusera. För att kunna komma vidare. Det var en sjuk & jävligt jobbig känsla att dagen efter gå & kolla på en lägenhet. "Nej, det är bara jag som ska flytta hit". Bara att säga de orden. Fyfan så ont det gjorde.. Det var ju honom jag skulle leva med, det kändes ju som så.. Att det alltid skulle vara vi två. Men så blev det inte..  Kanske var det bra att så snabbt titta på egen lägenhet? Att uttala orden, att jag själv skulle flytta, att jag skulle separera & behövde lägenhet så snart som möjligt..


Jag har fått höra av mina vänner & min familj att jag är otroligt stark. T om en vän som kallade mej för "superkvinna", det värmde något otroligt mycket ska ni veta. För inte fan kände jag mej som en superkvinna direkt inte där jag satt med mina rödgråtna ögon, i mina mjukisbyxor med snorpapper bredvid mej & en trötthet & en känsla av uppgivenhet i hela kroppen. Jag ville bara lägga mej ned & försvinna. Då värmde de där orden verkligen. De stärkte mej nått enormt! Så tusen tack mina fantastiska vänner! Jag älskar er!

Ilska. Jag känner en enorm ilska. En besvikelse. Förtjänade jag inte mer än så? För det är de sortens frågor som väcks nu.


Kanske dags att även jag låser min blogg för allmänheten?