Tro't eller ej, men livet går faktiskt vidare, trots att jag haft några farthinder.. Jag har lyckats ta mej över. Tack vare min fantastiska familj, mina otroliga kollegor & mina underbara vänner! Vad vore jag utan er?
Så många kvällar, dagar som jag ringt till er, gråtandes.. Och ni har alltid lyssnat på mej. Stöttat mej. Hjälpt mej. Tagit med mej ut på saker, för att inte bara sitta hemma & tänka.
Den senaste tiden har varit annorlunda på något sätt.. jag har börjat mitt nattjobb. Det är inte riktigt lika lätt då att hinna med att träffa alla vänner. Vi går tyvärr om varandra ofta. Jag har varit mer själv nu.. det har nog varit otroligt nyttigt. Men samtidigt jobbigt. Men det är fullt naturligt. Ibland känner man dock att man absolut inte vill/kan vara själv. Paniken bara stiger.. Nu har jag blivit påmind om hur det känns att ha panikångest! Den absolut värsta känslan som finns ska jag säga er! Har ni någonsin haft det? På riktigt alltså... När ni känner att ni inte vet vart ni ska ta vägen nånstans, håller på att krypa ur skinnet, hjärtat rusar, tårarna sprutar, känslorna snurrar runt runt, du vet inte vart du ska ta vägen någonstans. Du vill fly, men vet inte vart. Du vill skrika, du vill gråta. Rädslan tar över din kropp. Du tror att du kommer att dö. Svårt att andas. Hjärtat slår hårdare och hårdare. Ingenting hjälper. Du kan inte lugna ned dej själv. Världen går i 210.
Oj, vilken muntert inlägg det blev idag -haha- Men jag är inte speciellt uppåt ikväll, nu är det tungt.. Jag vet att jag måste ta mej igenom det här. Jag måste gå och lägga mej någon gång. Men inte riktigt än. Jag ska bara tänker jag.. Och nu kommer tårarna igen. Ni säger att tårarna gör att jag läker, men när ska jag sluta gråta? Den senaste veckan har verkligen varit en berg- och dalbana.. När ska det sluta snurra?
Jag är inte säker på vad jag vill längre. Allting har liksom vänts upp och ned. Vill jag bo kvar här? Vill jag jobba kvar på kirurgen här? Vilken vidareutbildning vill jag gå? Många tankar och funderingar...
Och inte blir jag mycket klokare just nu tyvärr.. :( Kanske bara ska försöka köra på och inte tänka så mycket hela tiden, utan ta det lite mer som det kommer..
Så många kvällar, dagar som jag ringt till er, gråtandes.. Och ni har alltid lyssnat på mej. Stöttat mej. Hjälpt mej. Tagit med mej ut på saker, för att inte bara sitta hemma & tänka.
Den senaste tiden har varit annorlunda på något sätt.. jag har börjat mitt nattjobb. Det är inte riktigt lika lätt då att hinna med att träffa alla vänner. Vi går tyvärr om varandra ofta. Jag har varit mer själv nu.. det har nog varit otroligt nyttigt. Men samtidigt jobbigt. Men det är fullt naturligt. Ibland känner man dock att man absolut inte vill/kan vara själv. Paniken bara stiger.. Nu har jag blivit påmind om hur det känns att ha panikångest! Den absolut värsta känslan som finns ska jag säga er! Har ni någonsin haft det? På riktigt alltså... När ni känner att ni inte vet vart ni ska ta vägen nånstans, håller på att krypa ur skinnet, hjärtat rusar, tårarna sprutar, känslorna snurrar runt runt, du vet inte vart du ska ta vägen någonstans. Du vill fly, men vet inte vart. Du vill skrika, du vill gråta. Rädslan tar över din kropp. Du tror att du kommer att dö. Svårt att andas. Hjärtat slår hårdare och hårdare. Ingenting hjälper. Du kan inte lugna ned dej själv. Världen går i 210.
Oj, vilken muntert inlägg det blev idag -haha- Men jag är inte speciellt uppåt ikväll, nu är det tungt.. Jag vet att jag måste ta mej igenom det här. Jag måste gå och lägga mej någon gång. Men inte riktigt än. Jag ska bara tänker jag.. Och nu kommer tårarna igen. Ni säger att tårarna gör att jag läker, men när ska jag sluta gråta? Den senaste veckan har verkligen varit en berg- och dalbana.. När ska det sluta snurra?
Jag är inte säker på vad jag vill längre. Allting har liksom vänts upp och ned. Vill jag bo kvar här? Vill jag jobba kvar på kirurgen här? Vilken vidareutbildning vill jag gå? Många tankar och funderingar...
Och inte blir jag mycket klokare just nu tyvärr.. :( Kanske bara ska försöka köra på och inte tänka så mycket hela tiden, utan ta det lite mer som det kommer..