Idag var det en artikel om sjukvården i Sverige och om att man i Sverige har minst akutvårdplatser i Europa. Är det inte helt sjukt tycker ni? Det tycker jag som jobbar inom vården. Allmänheten bara klagar på vården, det känns nästan ibland som att när man säger att man jobbar inom sjukvården som att de blir arga på en & att jag har något form av inflytande & kan göra något åt läget. Tyvärr kan jag inte göra speciellt mycket..
Förutom att varje dag skriva min överbeläggningslapp, för det är verkligen varje dag som man får göra det, i vintras var det helt sjukt. Det var patienter överallt & absolut inte patientsäkert. Det är inte säker vård när personalen inte hinner äta, inte hinner sätta sej ned i några minuter. Jag brukar fråga, hur funkar du när du inte fått äta mat på hela dagen? Tänk dej då att du ska fatta livsavgörande beslut.. Jag har ansvar för liv, är det inte rimligt att även jag hinner få rast då?
Och vad himla fint att man har bestämt ett antal överbeläggningar som max, men vad gör man när den här koordinatorn har gått hem & det fortsätter att välla in patienter? Kan inte påstå att vi har något maxantal överbeläggningar som vi får ta in, vi får ta det på morgonen när cheferna kommer.. Tills dess har vi patienter överallt.
Ska vara ärlig & säga att jag inte vet hur det riktigt fungerar på mitt sjukhus. Men vi har nog inte någon koordinator som jobbar 12-20 på akuten. Utan hos oss är det en på kirurgen (någon sjuksköterska på någon av avdelningarna) som utöver sitt jobb som sjuksköterska, dvs. har hand om minst 7 patienter, plus ta emot samtal från kirurgjouren & se över beläggningen på avdelningarna & prioritera & som vi fick göra i vintras- börja flytta patienter till andra avdelningar för att kunna ta emot alla de nya patienterna som sökte vård.
Lång väntan på akuten, självklart är det så, det finns ju inte läkare där (hos oss i varket fall) så det räcker till. En kirurgjour ska vara på akuten, samtidigt som han ska på trauman, och vara anträffbar för personalen på kirurgavdelningarna, hur går det ihop tror ni? Självklart resulterar det i långa väntetider.. Kloning skulle absolut vara något som skulle behövas på jobbet ska jag säga er!
En fungerande primärvård är något som verkligen behövs, för att slippa skicka alla patienter till akutmottagningen istället. Det blir liksom inte bättre av att patienter som skulle kunna tas om hand av primärvården kommer till akuten istället & får sitta där & vänta i 6-8 timmar, för att sedan få åka hem efter en lung-rtg eller liknande med antibiotika, eller vad vet jag? Eller patienter som skickas till sjukhuset för att få reda på ett rtg-svar, mer än så får de inte veta. Hur reagerar man då?
Men vad ska man göra åt läget då? Varenda gång jag fyller i överbeläggningslappen skriver jag som förslag på åtgärd- flera vårdplatser, men kommer det att hända? Dags att börja med våningssängar från IKEA kanske? Svårt med nyopererade patienter bara & de äldre som inte kan ta sej upp & ned ur sängen på ett säkert sätt..
Det är en trög apparat att jobba inom. Kommunen har inga platser att ta emot de gamla som inte klarar sej längre hemma efter att ha ramlat & slagit sej. Men ska de verkligen behöva vara kvar på en akutkirurgisk avdelning för det innan de efter många dagar får komma till något annat? Innebörden av det här kan vara att planerade operationer måste skjutas upp, dvs. vårdgarantin inte kan hållas, patienterna får åka till andra landsting & det kostar ännu mer för hemlandstinget. För ekonomi, det får man hela tiden höra att den är så himla dålig inom landstinget, men vad hjälper det mej att höra det varje dag? När det är överbeläggningar, tungt på avdelningarna & det skulle behövas mer personal? Måste kosta mer att få ordinarie personal sjukskriven, eller t .om. personal som säger upp sej för att de inte längre orkar..
Lönen ska vi inte ens prata om.. Jag blir alldeles matt när jag bara tänker på det. Men det är ju knappast något statusyrke, att vara sjuksköterska, att vara läkare är desto finare. Men nu pratar jag utifrån min egen synpunkt. Varken status, eller bra lön, arbetstiderna ska vi inte ens diskutera. Hur ska man kunna locka folk till vården när lönen är skit, arbetsmiljön inte är den bästa & arbetstiderna är som dem är?
Missförstå mej inte- jag älskar mitt jobb, jag brinner för det jag gör! Men jag undrar, hur många fler kommer att välja samma väg? Det är väldigt få människor, en speciell sorts människor som väljer det här jobbet. Inte för lönen, inte för status & definitivt inte för att det är bra arbetstider. Jag blir lite förtvivlad, för det känns som att folk verkligen skulle behöva komma & se hur det är på avdelningarna, vad det innebär att jobba när det är patienter överallt. Inte bara vara där några timmar, utan verkligen vara på avdelningen i minst 24 timmar i sträck.
Människor blir sjuka & behöver hjälp dygnet runt. Skulle du vela bli omhändertagen av personal som är helt slutkörda, kanske inte fått någon mat idag & som är gråtfärdig för de längre inte orkar & som känner att det här verkligen inte är patientsäkert, men de försöker göra det bästa av situationen?
Läs gärna artikeln från DN:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Förutom att varje dag skriva min överbeläggningslapp, för det är verkligen varje dag som man får göra det, i vintras var det helt sjukt. Det var patienter överallt & absolut inte patientsäkert. Det är inte säker vård när personalen inte hinner äta, inte hinner sätta sej ned i några minuter. Jag brukar fråga, hur funkar du när du inte fått äta mat på hela dagen? Tänk dej då att du ska fatta livsavgörande beslut.. Jag har ansvar för liv, är det inte rimligt att även jag hinner få rast då?
Och vad himla fint att man har bestämt ett antal överbeläggningar som max, men vad gör man när den här koordinatorn har gått hem & det fortsätter att välla in patienter? Kan inte påstå att vi har något maxantal överbeläggningar som vi får ta in, vi får ta det på morgonen när cheferna kommer.. Tills dess har vi patienter överallt.Ska vara ärlig & säga att jag inte vet hur det riktigt fungerar på mitt sjukhus. Men vi har nog inte någon koordinator som jobbar 12-20 på akuten. Utan hos oss är det en på kirurgen (någon sjuksköterska på någon av avdelningarna) som utöver sitt jobb som sjuksköterska, dvs. har hand om minst 7 patienter, plus ta emot samtal från kirurgjouren & se över beläggningen på avdelningarna & prioritera & som vi fick göra i vintras- börja flytta patienter till andra avdelningar för att kunna ta emot alla de nya patienterna som sökte vård.
Lång väntan på akuten, självklart är det så, det finns ju inte läkare där (hos oss i varket fall) så det räcker till. En kirurgjour ska vara på akuten, samtidigt som han ska på trauman, och vara anträffbar för personalen på kirurgavdelningarna, hur går det ihop tror ni? Självklart resulterar det i långa väntetider.. Kloning skulle absolut vara något som skulle behövas på jobbet ska jag säga er!
En fungerande primärvård är något som verkligen behövs, för att slippa skicka alla patienter till akutmottagningen istället. Det blir liksom inte bättre av att patienter som skulle kunna tas om hand av primärvården kommer till akuten istället & får sitta där & vänta i 6-8 timmar, för att sedan få åka hem efter en lung-rtg eller liknande med antibiotika, eller vad vet jag? Eller patienter som skickas till sjukhuset för att få reda på ett rtg-svar, mer än så får de inte veta. Hur reagerar man då?
Men vad ska man göra åt läget då? Varenda gång jag fyller i överbeläggningslappen skriver jag som förslag på åtgärd- flera vårdplatser, men kommer det att hända? Dags att börja med våningssängar från IKEA kanske? Svårt med nyopererade patienter bara & de äldre som inte kan ta sej upp & ned ur sängen på ett säkert sätt..
Det är en trög apparat att jobba inom. Kommunen har inga platser att ta emot de gamla som inte klarar sej längre hemma efter att ha ramlat & slagit sej. Men ska de verkligen behöva vara kvar på en akutkirurgisk avdelning för det innan de efter många dagar får komma till något annat? Innebörden av det här kan vara att planerade operationer måste skjutas upp, dvs. vårdgarantin inte kan hållas, patienterna får åka till andra landsting & det kostar ännu mer för hemlandstinget. För ekonomi, det får man hela tiden höra att den är så himla dålig inom landstinget, men vad hjälper det mej att höra det varje dag? När det är överbeläggningar, tungt på avdelningarna & det skulle behövas mer personal? Måste kosta mer att få ordinarie personal sjukskriven, eller t .om. personal som säger upp sej för att de inte längre orkar..
Lönen ska vi inte ens prata om.. Jag blir alldeles matt när jag bara tänker på det. Men det är ju knappast något statusyrke, att vara sjuksköterska, att vara läkare är desto finare. Men nu pratar jag utifrån min egen synpunkt. Varken status, eller bra lön, arbetstiderna ska vi inte ens diskutera. Hur ska man kunna locka folk till vården när lönen är skit, arbetsmiljön inte är den bästa & arbetstiderna är som dem är?
Missförstå mej inte- jag älskar mitt jobb, jag brinner för det jag gör! Men jag undrar, hur många fler kommer att välja samma väg? Det är väldigt få människor, en speciell sorts människor som väljer det här jobbet. Inte för lönen, inte för status & definitivt inte för att det är bra arbetstider. Jag blir lite förtvivlad, för det känns som att folk verkligen skulle behöva komma & se hur det är på avdelningarna, vad det innebär att jobba när det är patienter överallt. Inte bara vara där några timmar, utan verkligen vara på avdelningen i minst 24 timmar i sträck.Människor blir sjuka & behöver hjälp dygnet runt. Skulle du vela bli omhändertagen av personal som är helt slutkörda, kanske inte fått någon mat idag & som är gråtfärdig för de längre inte orkar & som känner att det här verkligen inte är patientsäkert, men de försöker göra det bästa av situationen?
Läs gärna artikeln från DN:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar